Wonderful & Strange

Igår sändes ju det redan ökända avsnittet av Tusen år till julafton där de är i 70-talet, lever i kollektiv (läs: lär barnen att dela med sig), barnen får demonstrera och protestera (läs: lär dem att en måste stå upp för dem som har det sämre eller inte kan göra sin röst hörd samt köphets) och pratar med barn om kroppen (läs: pratar med barnen som de gör med vuxna). Hu vad hemskt! Förstår verkligen fortfarande inte varför den här julkalendern skulle vara så hemsk? Jag tycker verkligen om den. Sen så hjälper det väl att jag verkligen gillar Lotta Lundgren (och Erik också, ship direkt, Lorik 4evör). Och de jag känner som har barn har sagt att ungarna gillar den. Imorgon är det 90-talets tur och jag kan knappt vänta!

 

 

Och till alla de som har klagat över bristen på julighet: Nu kom den. Nöjda nu?