Wonderful & Strange

TILL F EFTERSOM MIN SABLA MSN INTE FUNKAR så får visa bildz här istället.


nize.

Helgen har varit helt sjuk. På alla sätt utom just den första assossiationen som kommer upp i skallen. Jag har alltså inte varit krasslig eller mått dåligt. Däremot har helgen varit SJUK. Galen skulle man kunna säga. Chockerande som vissa skulle vilja kalla det. Har fått blandade reaktioner. Hittills överväger de positiva något rejält. Tror jag?


Jag vet inte längre åt vilket håll jorden lutar, om klockan går med- eller motsols eller hur man gör för att prata normalt. THE WORLD IS UPSIDE DOWN AND I DON'T KNOW HOW TO TURN IT BACK.
Men vem överreagerar?
Sleep tight.

Har ägnat dagens förslavande ledighet till ingenting. Läst några hundra sidor i en bok, druckit tre koppar kaffe och ätit ett päron. Har känts extremt givande. Morgondagens icke-ledighet känns otroligt ovärd.

Helgen var fin: fredagskvällen hemma hos Ralf, taxi till stan, Asian Palace med ett gäng grabs och föör lång vandring hem på grund av tjugo-bussens tjugighet (den stannar på tok för långt ifrån min dörr, eller detta kanske bara gäller fredag/lördag-kvällar? Tåls att fundera på).

Lördagkvällen var inte sämre: Björn hämtade mig (=ingen buss) och körde hem till Edde, öl och öl och öl och musik och Barbadosbilder och till sist Asian än en gång med Salo och Ralf.

Kvällens soundtrack: clickety-clack.

Middagen hos F flyttad till nästa helg = nya planer. Glider snart in hos Ralf och tar några glas av det röda och sen bussen in till stan för uppmötande av vänner. Tänkte först skriva något klyschigt i stil med "vi ses i dimman" bara av vana, men nä, inget skit här. Så, ja. Vi ses helt enkelt. Med eller utan dimma.

OKEJ, inte nog med fläskfilé och klyftpotatis, nej vi ska ha detta till efterrätt med. Geez! Perfekt eller inte? Gissa? Nä. Fett iallafall.


(Förresten, det är passionfruktsmousse med vit choklad)

Lyssnar på den här och mår jävligt bra. Känns konstigt.

Från den här listan. Har fått höra att jag är list-beroende på spotify. Har nog över femtio. Myser med levande ljus i gamla rödvinsflaskor. Och en ölflaska. out.

Torsdagkväll som jag vanligtvis genast associerar till mild deppighet och kvällsmusik-listan på spoten, men morgondagens planer förändrar kvällens humör! Asti, rödvin, middag och skratt/sup/snack och sedan ska vi göra stadens gator och gränder. Proceduren upprepas på lördag, då dock med några spanska estrella damm i påsen också. Hur fint?

Bra dag annars i allmänhet. Imorgon lär döda mig - Åtta till fem framför en fet iMac. Nice.

Bilderna är från nyår för då mådde jag så himla bra!! Fin påminnelse.

OKEJ min laptop älskar att driva mig till vansinne så därför så sjönk kvällens planer som ett granitblock i Indiska oceanen. Jävla projektarbete. Varför valde jag fotobok? För att plåga mig själv? Är jag masochist?
Ska muta en frusen tiggare från ett av stadens gathörn att klistra ihop något vackert för en skrynklig lapp med herr Vasa på och en kokt med mos.
Nästan värt.

Ratio eller empiri? Har blivit filosofiskt störd av alla dessa termer trots att jag tror jag står och svajar på mitt G. Borde väl ligga högre om dessa ord är de första som hoppar upp i skallen när jag började skriva? Rationalism och empirism och kynism och hedonism och det fortsätter och fortsätter och fortsätter för alltid. -ismerna tar aldrig slut.

Men tillbaka till ämnet. Ratio eller empiri, förnuft eller erfarenhet. En "borde jag lyssna på hjärnan eller hjärnan"-fråga i princip. Fast två delar av hjärnan som tycker olika. Låt säga, den ena delen säger att jag ska "följa mitt hjärta" (eller något annat klyschigt i den stilen, känslor iallafall blabla) och den andra delen säger att jag ska titta tillbaka på mina erfarenheter av detta onämnda ämne (som heller inte kommer att nämnas, hemligt) och avgöra mina handlingar efter detta. What to do? Hjärna eller hjärna?

Vet att ingen läser det här ändå men känslan att få ner det i ord mjukar upp stenen i bröstet och lättar hjärtat lite. Fint att få det sagt med. Härmed återgår jag till att spendera kvällen helhjärtat med min kära lilla kopp och några fina bitar (citat farmor) av herrarna Tiersen och Einaudi.

Ja, glöm vad jag sa.

Lyssnar i denna skrivande lilla obetydliga minut på en låt som gör mig lycklig men jävligt ledsen. Den påminner om fina tider, fina vänner och dylikt samt en lång bussresa som slutade med ett kort men fint stadsbesök. Har haft mina bästa minnen till den låten, otvek. Men grinar alltid när jag hör den, för det var den jag lyssnade på när jag insåg att jag var tvungen att göra det där extremt-skjutmigihuvudet-jobbiga som jag sedan gjorde. Grät då, gråter sen, gråter nu. Fast ikväll är tårarna inte lika tunga som vanligt.
De påminner om den finaste tiden i mitt liv.