Wonderful & Strange

Lyssnar på Sigor Rós på repeat och kan inte sluta trots att det är ett sådant band som jag verkligen inte borde lyssna på när jag får mina ångest/raserianfall, det är de och Bon Iver och hör jag mer än 20 sekunder av en låt kan jag inte sluta fastän det trycker jobbigt över bröstet och händerna skakar och tårna knäpper och pirrar och det känns svårt att låta bli att skrynkla ihop ögonlocken tills mörkret bakom dem nästan skiftar i blåvitt. Det är också de som gör att jag skriver såhär onödigt långa meningar även fast jag hade kunnat sätta säkert fyra komman eller punkter men jag känner verkligen att jag behöver de här långa och onödiga meningarna för att få ur skaket ur händerna.

Vet inte varför jag skriver igen. Skrev ju precis. Och skrev då om hur jävla onödigt jag tyckte det var att jag skrev då. Så vafan skriver jag igen för?! Förstår mig inte på mig själv, men det är väl för att jag är av det där östrogenforsande könet som helst av allt sitter och pratar om sina känslor och dricker té ur sköra koppar och läser relationstips i överbetalda tidningar och inte fungerar utan en man vid sin sida för då är man ju SÅ ensam och misslyckad för ingen kan ju vilja ha henne då för ingen är ju ensam frivilligt!! ELLER ÄR DET SÅ?! Känner att jag inte riktigt orkar med allt som sker för tillfället men jag vill heller inte vara utan något och det värsta är att jag inte ens själv vet vad jag faktiskt pratar om, jag bara sitter här och sprutar ur mig ord som beskriver mina känslor men vad är det jag egentligen menar? JAG VET INTE. Versaler känns iallafall viktigt. Har en ständig fly-känsla i bröstet
f a n v a d j a g b a r a v i l l D R A h ä r i f r å n o c h i n t e k o m m a t i l l b a k a p å j ä v l i g t l ä n g e.
men så funkar inte livet och man kan inte bara fly ifrån allt som man tycker är lite lite skitjobbigt och som man helst hade slängt i ansiktet på någon annan om det hade vart en materiell sak som kunde kastas men det är det inte och man kan inte kasta det, man måste ta tag i det själv och jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vet ju för fan inte ens vad det är jag ska ta tag i. ÅH.

Har använt orden onödigt och meningslöst och ångest lite för mycket idag. Fan vilken jävla kväll.

Vad gör jag här egentligen. Totalt jävla cponödigt faktiskt när jag tänker efter. Sitter bara och skriver massa konstiga formuleringar som ingen fattar ändå och som jag själv kommer ha glömt innebörden av inom fjorton dagar, för då har jag nya problem och nya hemliga formuleringar som ingen ska få fatta vad de betyder, till sist inte ens jag själv. Och hur jävla meningslöst är inte det då?!?? Waste of fucking time vill minnas att det kallas.

Sitter i konstiga kläder i min för tillfället konstigt konstiga säng och lyssnar på konstig musik. Känner mig jävligt konstigt okonstig. Ingen skön känsla kan jag informera alla små människor om. Människor jag inte vet vad de tycker eller vad de känner eller vad de vill ha ut av mig. Människor jag tror att jag känner men som jag faktiskt inte KÄNNER. Eller gör man någonsin det? Känner varandra. Inifrån och ut. Tror inte det. Det finns alltid någon mörk och smutsig hemlighet dold någonstans långt därinne, så mörk och så djupt gömd att du kanske inte ens själv vet att den finns där, men den finns, och den gnager och trycker ner och äter av dig tills du blir galen eftersom du inte  förstår vad det är som äter dig, du vet ju inte om att det där mörka finns där.

KONSTIGA FORMULERINGAR och ONÖDIGT KÄNSLOMÄSSIGT TRAMS och KONSTIGT VÄDER som gör mig irriterande upprörd. Känner mig fylld av ilska och en enorm tomhet på samma gång. Tror jag skulle behöva gå ut och skrika av mig lite. Om det inte hade blåst så in i helvetes förbannat mycket.

Skumt hur halva ens världsbild kan förändras på en kväll. Alla planer man gjort för flera månader framåt och allt man sagt man ska göra och allt man tänkt sig uppleva försvinner så fort man yttrar fyra, fem ord som förändrar ALLT. Skumt. Men bra. Det får mig att känna att allt inte är stillastående ändå, att man fortfarande kan ändra det som skulle varit och allt är inte så hopplöst tråkigt förutbestämt som det ibland kan kännas.

Så nu då? Lyssnar på Björk och känner mig tom och uppfylld på samma gång, modig och feg, vuxen och barnslig, hopplös och hoppfull, ensam och inträngd i ett hörn i ett rum fullt av människor.

Människor lyssnar för lite. På andra, på sig själva. Vi går runt och hör ingenting och tror ändå att vi förstår vart vi är påväg men innerst inne har vi inte en aning om vart vi ska eller vart vi vill komma.

(ps. när jag säger "vi" menar jag "jag" ds.)