Wonderful & Strange

Lyssnar i denna skrivande lilla obetydliga minut på en låt som gör mig lycklig men jävligt ledsen. Den påminner om fina tider, fina vänner och dylikt samt en lång bussresa som slutade med ett kort men fint stadsbesök. Har haft mina bästa minnen till den låten, otvek. Men grinar alltid när jag hör den, för det var den jag lyssnade på när jag insåg att jag var tvungen att göra det där extremt-skjutmigihuvudet-jobbiga som jag sedan gjorde. Grät då, gråter sen, gråter nu. Fast ikväll är tårarna inte lika tunga som vanligt.
De påminner om den finaste tiden i mitt liv.