Wonderful & Strange

Lyssnar på Sigor Rós på repeat och kan inte sluta trots att det är ett sådant band som jag verkligen inte borde lyssna på när jag får mina ångest/raserianfall, det är de och Bon Iver och hör jag mer än 20 sekunder av en låt kan jag inte sluta fastän det trycker jobbigt över bröstet och händerna skakar och tårna knäpper och pirrar och det känns svårt att låta bli att skrynkla ihop ögonlocken tills mörkret bakom dem nästan skiftar i blåvitt. Det är också de som gör att jag skriver såhär onödigt långa meningar även fast jag hade kunnat sätta säkert fyra komman eller punkter men jag känner verkligen att jag behöver de här långa och onödiga meningarna för att få ur skaket ur händerna.

Vet inte varför jag skriver igen. Skrev ju precis. Och skrev då om hur jävla onödigt jag tyckte det var att jag skrev då. Så vafan skriver jag igen för?! Förstår mig inte på mig själv, men det är väl för att jag är av det där östrogenforsande könet som helst av allt sitter och pratar om sina känslor och dricker té ur sköra koppar och läser relationstips i överbetalda tidningar och inte fungerar utan en man vid sin sida för då är man ju SÅ ensam och misslyckad för ingen kan ju vilja ha henne då för ingen är ju ensam frivilligt!! ELLER ÄR DET SÅ?! Känner att jag inte riktigt orkar med allt som sker för tillfället men jag vill heller inte vara utan något och det värsta är att jag inte ens själv vet vad jag faktiskt pratar om, jag bara sitter här och sprutar ur mig ord som beskriver mina känslor men vad är det jag egentligen menar? JAG VET INTE. Versaler känns iallafall viktigt. Har en ständig fly-känsla i bröstet
f a n v a d j a g b a r a v i l l D R A h ä r i f r å n o c h i n t e k o m m a t i l l b a k a p å j ä v l i g t l ä n g e.
men så funkar inte livet och man kan inte bara fly ifrån allt som man tycker är lite lite skitjobbigt och som man helst hade slängt i ansiktet på någon annan om det hade vart en materiell sak som kunde kastas men det är det inte och man kan inte kasta det, man måste ta tag i det själv och jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vet ju för fan inte ens vad det är jag ska ta tag i. ÅH.

Har använt orden onödigt och meningslöst och ångest lite för mycket idag. Fan vilken jävla kväll.

Vad gör jag här egentligen. Totalt jävla cponödigt faktiskt när jag tänker efter. Sitter bara och skriver massa konstiga formuleringar som ingen fattar ändå och som jag själv kommer ha glömt innebörden av inom fjorton dagar, för då har jag nya problem och nya hemliga formuleringar som ingen ska få fatta vad de betyder, till sist inte ens jag själv. Och hur jävla meningslöst är inte det då?!?? Waste of fucking time vill minnas att det kallas.

Sitter i konstiga kläder i min för tillfället konstigt konstiga säng och lyssnar på konstig musik. Känner mig jävligt konstigt okonstig. Ingen skön känsla kan jag informera alla små människor om. Människor jag inte vet vad de tycker eller vad de känner eller vad de vill ha ut av mig. Människor jag tror att jag känner men som jag faktiskt inte KÄNNER. Eller gör man någonsin det? Känner varandra. Inifrån och ut. Tror inte det. Det finns alltid någon mörk och smutsig hemlighet dold någonstans långt därinne, så mörk och så djupt gömd att du kanske inte ens själv vet att den finns där, men den finns, och den gnager och trycker ner och äter av dig tills du blir galen eftersom du inte  förstår vad det är som äter dig, du vet ju inte om att det där mörka finns där.

KONSTIGA FORMULERINGAR och ONÖDIGT KÄNSLOMÄSSIGT TRAMS och KONSTIGT VÄDER som gör mig irriterande upprörd. Känner mig fylld av ilska och en enorm tomhet på samma gång. Tror jag skulle behöva gå ut och skrika av mig lite. Om det inte hade blåst så in i helvetes förbannat mycket.

Skumt hur halva ens världsbild kan förändras på en kväll. Alla planer man gjort för flera månader framåt och allt man sagt man ska göra och allt man tänkt sig uppleva försvinner så fort man yttrar fyra, fem ord som förändrar ALLT. Skumt. Men bra. Det får mig att känna att allt inte är stillastående ändå, att man fortfarande kan ändra det som skulle varit och allt är inte så hopplöst tråkigt förutbestämt som det ibland kan kännas.

Så nu då? Lyssnar på Björk och känner mig tom och uppfylld på samma gång, modig och feg, vuxen och barnslig, hopplös och hoppfull, ensam och inträngd i ett hörn i ett rum fullt av människor.

Människor lyssnar för lite. På andra, på sig själva. Vi går runt och hör ingenting och tror ändå att vi förstår vart vi är påväg men innerst inne har vi inte en aning om vart vi ska eller vart vi vill komma.

(ps. när jag säger "vi" menar jag "jag" ds.)

Bokade ett hotell i Paris idag. Helt plötsligt. Så nu känns allt äntligen verkligt. Vi ska verkligen iväg! Så himla sjukt. Amsterdam, Paris, Nantes, Barcelona, Cinque Terre, Rom, Malcesine, Venedig, Budapest, Prag, Berlin, Hamburg, Skavsta, hem. Fem veckor. Vilket ord är det nu jag tänker på... hm. Man använder det för att beskriva någon som inte mår sådär jättebra för tillfället.. Han kanske har feber eller ont i halsen.. Du vet vilket ord va? Just det. Sjukt.

Varför är det så svårt att ta tag i sitt liv? Att göra det man lovat, att lova det man gör, att hålla sitt ord och (för att fortsätta på samma spår) TA TAG I SINA ORD rent ut sagt. Greppa tag om det man just sagt och verkligen reflektera över det. Kommer jag verkligen göra det här, detta som jag just lovat? Eller är det ännu ett par, tre lögnaktiga ord som bara slinker ut ur munnen av bara farten.
"Ja, jag lovar."
Inte för att såra eller för att lura, utan bara för att man är för lat för att tänka efter och svara ärligt.
"Nej vet du vad, jag pallar faktiskt inte just nu men så fort jag får en energisk stund över ska jag tänka över det du just sa. Om jag kommer ihåg det. Vad var det du just sa? Glöm det."
Orkeslösa, bekymmersfulla tankar.

Just det här ska jag göra. Ta tag i livet. Göra det jag lovat. Hålla mitt ord. Jag ska putsa till mitt CV, springa runt till varenda arbetsgivare jag hittar, övertala någon lyckligt ovetande om en anställning. Jag ska boka den där klipp-tiden (8 cm på två månader borde räknas som ogräs), ringa optikern om den där undersökningen, boka tandläkartiden innan jag tvingas börja betala, köpa den där nedrans ryggsäcken till tågluffen, köpa biljetten till den där nedrans tågluffen, blir snällare mot min mamma, sluta bråka med min bror (han är ju faktiskt i den åldern där han har rätt att vara grinig som en tjur på fäktningsarenan), (i bara farten kan jag ju bli snällare mot pappsen också), dammsuga oftare och kanske till och med fixa disken lite oftare.

Allt det här ska jag göra. På fredag. Allra minst.

Borde. Ett jävligt ångestladdat ord. Det finns så många saker man borde göra. Små saker som att städa sitt rum, sluta med sina laster, ta tag i sitt liv, göra sin läxa, mata sin katt, borsta tänderna, gå ut skolan med betyg som inte får en att skämmas, leva ut ungdomens galna år in i det sista. 
Tyngre saker som att ta sig upp ur sängen på morgonen, skratta utan att det är tillgjort, avsluta något som långsamt bryter ner dig, tänka på framtiden, börja spara pengar, skaffa en plan, skaffa drömmar, skaffa hus, barn, villa, volvo, en hund som bara älskar dig för att du matar honom, inse att dina drömmar var orealistiska, leva med det, fortsätta frammåt, lägga sina behov åt sidan för andras, andas, andas, andas och till sist stopp. 

Borde.

Har nog aldrig förstått vad ångest egentligen är. Känner alla människor samma ångest? När det känns som att hålet i magen sakta fylls av hårdaste marmor som växer och växer och växer och stelnar och bara inte vill försvinna. När det känns som om någon klämmer ditt hjärta i sin hand och trycker hårdare och hårdare för varje hjärtslag. När det känns som att du är helt ensam även om du är i ett rum fullt av människor och alla skrattar utom du för du är tyst och tittar ner i marken och upp i taket och ut genom fönstret och rakt ut i luften trots att man inte kan se luft.
slut.

måndag: hem från stockholm
tisdag: upp till paradiset över en natt
onsdag: kaffe och gustav-firande
torsdag: jobb
fredag: jobb och craziness
lördag: lånar uttryck av m: F-U-B-A-R
och på söndag, ja då börjar det snart om.
bra.

JAG BLEV ETT MÅNDAGSBARN så på en lördag ja då vet du vart du hittar mig
Känns ju hemskt att säga men har alltid känt igen mig i den här låten så äckligt mycket. Fick reda på igår att jag faktiskt är ett måndagsbarn. Förklarar igenkänningen kanske? Eller antagligen en slump.

Övervägande bra helg, trots fett onödigt tjaffs, svimmningsanfall och pengaslös. Fredagen var mestadels skitbra faktiskt, förfesten hos Eddie var rolig, festen i Sperran var ännu roligare och på B&B spelade Basil bra och ölen var god och jag mådde allmänt bra.

Lördagen var bara cp, skulle handla juice på Hemköp men när jag skulle betala försvann syn och hörsel, jag började skaka och hjärtat rusade. Trodde jag fick någon slags panik- eller hjärtattack (haha) men överbevisades av att jag svimmade och trillade med huvudet rakt på en kundvagn. Tanten som hade vagnen sa senare "jag blev så rädd att jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt". Hade vart kul att ha på samvetet, ha! Kvällen blev Lock, stock and two smoking barrels och ett glas rött.

Ikväll blir det kaffe och snack, fint.

För att låten är så mysig. Sov till lunch och sen kom Joss hit, promenad i eftermiddagssol och skvaller. Åkte sedan hem till Ricki, kaffe och snack och skratt. Väldigt nice!

Imorgon blir det antingen midnattskonsert eller välkomstfest för Ricki. What to choose? Återstår att se. Lämnar fönstrena vidöppna och bekymrar mig inte mer ikväll om några triviala saker som pengar, kärlek och livet.
LIFE HOPE TRUTH TRUST FAITH PRIDE LOVE LUST PAIN HATE LIES GUILT LAUGH CRY LIVE DIE

Okej den här är ju faktiskt sjukt bra. Fo shizz.

Och så sitter man här igen, som den tragiskt stereotypa lilla fröken man är, och gör det som östrogen-könet gör allra bäst: ältar och analyserar och tänker igenom och läser om och reagerar och propagerar och demonstrerar. Fast stryk de två sista. För det gör jag faktiskt inte just nu. Allt det andra däremot har sysselsatt mig i timmar idag. Tyst tänkande har alltid varit min favorit.

Gårdagen var cocoo-crazy, tog några glas av det vita och sedan gick det inte bara utför, utan åt alla jävla håll och kanter. Out of this world. Inte lika roligt idag att gå upp klockan sju för att göra precis ingenting i 3 timmar. Skolan var så djävlig ett tag att jag seriöst övervägde möjligheten att hitta ett tillräckligt långt rep i korridorerna, tyvärr använder folket på min skola inte långa rep i sin vardag! Himla tradigt.

Lyssnar på den här och tänker på det där mysiga och myser. Regnet öser utanför och vinflaskorna på mitt bord rinner bort med stearinet likt en tavla av Salvador Dali. All I can think about is CRAZY.

TILL F EFTERSOM MIN SABLA MSN INTE FUNKAR så får visa bildz här istället.


nize.